Den här novellen skrev jag en regnig dag när jag var sjuk och hade tråkigt. Den kanske är lite kort men hoppas att någon där ute gillar den :) Det är en kort fanfiction om Tom Kaulitz.

Jag hade bestämt mig. Ikväll skulle jag ut och dansa. För första gången på riktigt länge. Jag ringde upp Nicole och bestämde att vi skulle träffas på Studio 54. Eller rättare sagt HON bestämde det, ända sen jag hade kommit tillbaka till Stockholm hade jag ingen koll på klubbarna man skulle gå till.  Jag satte på mig en röd åtsmitande kort klänning och satte upp mitt svarta långa lockiga hår. Sedan ångrade jag mig och släppte ner det. Ikväll ska jag släppa loss och strunta i allt annat. Läpparna målades röda och jag sotade ögonen elegant men punkaraktigt. Jag föste undan mina bekväma Converse och satsade på ett par svarta skyhöga klackskor med nitar på. När jag kom fram till klubben väntade Nicole utanför. Hon skrek till och sprang fram för att krama mig. Hennes långa hår var också utsläppt men hon hade inte sminkat sig likadant. Hennes läppar var ljusrosa och hon hade vit ögonskugga och lite eyeliner närmast fransraden. Och lösögonfransar såklart. Hennes klänning var ännu kortare och ännu mer urringad än min. Den var lila. Hon såg lite ut som ett luder. Men det struntade jag i.

”Ska vi gå in?”

”Ja” sa jag snällt.

Vi blev insläppta direkt och vi hörde lite arga kommentarer från småtjejer i kön. Dom var säkert inte ens 15 och hade blonderat fult tuperat hår och alldeles för mycket smink för sin ålder. Vi struntade i dem och gick in.

Jag dansade vilt och svepte i mig några drinkar. Jag var faktiskt glad att jag kom i alla fall.

En kille kom fram till mig och dansade med mig. Jag såg inte hans ansikte så mycket. Men jag såg hans vackra bruna ögon klart och tydligt. Han hade svart hår. I några sorts flätor. Han kanske var bög? Nej, det kan han inte vara. En homosexuell kille kollar inte på tjejer sådär. Vi tittade på varandra länge. Vi dansade närmre varandra och han frågade vad jag hette.

”Du först” svarade jag.

”Tom, din tur”

”Jennie”

Vi fortsatte dansa och jag drack mer och mer. Det slutade med att vi började kyssas. Först långsamt och mjukt men sen snabbare. Jag tog tag i hans nacke och han höll om min midja. Passion. Hetta. Jag andades tungt och tänkte inte. Jag brydde mig inte om att vi precis hade träffats. Jag ville ha mer av honom.

Nicole kollade avundsjukt på oss. Hon bröt magin mellan oss och drog mig åt sidan. Hennes grepp om min arm var riktigt hårt.

”Du kan ju fan inte hålla på och hångla med någon främmande kille!” spottade hon.

”Du ville ju att jag skulle ha kul! Det var du som släpade hit mig! Om det inte vore dig skulle jag vara hemma och käka glass” sa jag. ”Nu har jag kul, så släpp mig!”

”Men vi drar hem då så kan du käka din jävla glass!”

”Varför är du så avis?!”

”Skyll dig själv då om han våldtar dig” sa hon och vände på klacken och stack.

Jag blev förbannad på henne men jag återgick till killen. Jag hade redan glömt hans namn, och jag brydde mig inte om han redan hade glömt mitt med. Jag tänkte inte bete mig som någon jävla nunna längre. Det här var min kväll. Vi började dansa igen.

”Vad ville din vän? Hon såg rätt förbannad ut” sa han.

”Inget, sluta prata” sa jag och kysste honom igen.

***

Jag vaknade upp i en främmande säng. Jag sprang till toaletten och spydde. Jag kom på var jag var. Jag kom på vem jag var med igår. Tom Kaulitz. Han var inte där. Jag kom på vem jag var. Mitt hår var rufsigt. Min klänning låg på golvet. Tillsammans med en kondom. Mitt smink var utkletat. Jag var en av hans onenightstands. Jag var så äcklad av mig själv att jag sprang in på toan och spydde igen.

Jag tänker inte spy, inte bli nervös och springa ut därifrån med händerna i luften. Jag ska inte bli röd och generad när någon tilltalar mig.

Jag ska vara den mystiska, självsäkra, nya tjejen.

Inte den nervösa, töntiga bruden med tomatansikte.

Jag tänkte på vad jag skulle ha på mig. Svarta jeans och ett vitt linne går väl aldrig fel? Jag fluffade till min korta, blonda pojkfrisyr med svarta slingor och sminkade mig med mascara. Sedan ångrade jag mig. Varför ska jag se ut som alla andra? Jag sminkade mig istället med svart kajal runt ögonen och tuperade håret ordentligt. Mina baggy-jeans åkte på istället för de tajta massproducerade Crocker-jeansen. Jag var nöjd med min nya look och gick ner för trappan med skolväskan på axeln med bandpins på för att ta något att käka.

Mamma satt därnere och sken upp när jag kom, men såg sen min nya stil och blev lite misstänksam. Jag log lätt men kände inte för det. Jag skulle börja i en helt ny skola, försöka få helt nya vänner och vara tvungen att lämna hela mitt liv i Göteborg bakom mig. I Stockholm bor det bara snobbar, tänkte jag och tittade på klockan. Bussen skulle komma om 10 minuter, så jag tog ett äpple och gick mot dörren.

”Vad har du på dig?” frågade mamma skeptiskt.

”Allt annat här är ju nytt, så varför inte en ny stil också?”

Hon ryckte ointresserat på axlarna och återgick till sin tidning som låg på bordet.

”Ska du inte ens säga god morgon till din mor?” sa mamma.

Jag suckade och muttrade: ”God morgon”.

”Hur mår du?”

”Bortsett från att jag var tvungen att lämna Caroline, Ella, Sam och alla mina vänner i Göteborg för en ny snobbskola i en snobbstad, så mår jag fint!” sa jag syrligt. ”Jag trivdes bra i min gamla skola, varför en ny?”

”Miriam, du måste förstå att det här nya jobbet är viktigt för mig!” sa mamma. ”Jag gjorde vad jag var tvungen till” Jag öppnade kylskåpet och tog ut juicepaketet.

”Du gjorde vad du hade lust till, mamma” sa jag och smällde igen kylskåpet argt.

”Miriam!” sa hon varnande.

”Vad?!” skrek jag. Nu var jag riktigt förbannad på min mamma.

”Skärp dig nu!” sa hon surt.

”Jag orkar inte diskutera med dig mamma, du är hopplös när det gäller kompromisser, du lovade att jag skulle få bo hos pappa hemma i Göteborg, men det blev inte verklighet för att du ville ha mig här” sa jag lite lugnare men jag var fortfarande arg. ”Nu måste jag gå”

Mamma blev stum.

Jag pluggade in mina hörlurar i iPoden och satte på peppande musik av Avril Lavigne. På väg till busshållplatsen fick jag uppskattande blickar av killar och kritiserande blickar av tjejer med blonderat fult hår och äckligt smink. Jävla bimbos. Sådana fanns det säkert väldigt många av på min nya skola.

Fula fjortisar som var beroende av cigaretter, uppmärksamhet av sliskiga killar och märkeskläder.

Mitt enda beroende var lakritsstänger, tack o lov.

Jag ryckte bara på axlarna när jag såg dem. Åt helvete med vad de tycker. Jag bryr mig inte om att passa in eller bli accepterad. Jag ser ut som jag vill, och dessutom har jag ingen att imponera på här. Medan jag lyssnade på musiken blev jag så avundsjuk. Avril var så cool, jag ville bli precis som hon. Eller nej förresten, jag är inte som hon.

Jag, Miriam Blom, är ett original.

Jag är en 14-årig pojkflicka som skiter i alla som inte klarar av hennes självförtroende. På min andra skola var jag som alla andra, om man räknar bort mitt hår, då alla andra hade långt, tjockt, brunt eller blont hår. Men nu ska det bli ändring på det. Jag är mig själv, punkt.

När jag kom till skolan gick några tjejer fram till mig.

”Vad fan har du på dig?” sa en av tjejerna - som förmodligen var ledaren - snorkigt.

”Jag skulle vilja säga samma sak till dig” sa jag ogillande.

Tjejen tittade på sina vänner som tittade på mig med sina översminkade ögon.

”Asså, fan vad ful du är” sa en av tjejerna.

”Ska du ha stryk eller?” sa jag och gick mot henne.

Hon gick bakåt ett steg och skyddade ansiktet med en Louis Vuitton väska.

”Ledsen att påpeka det, men din väska är uppenbarligen fake. Ingen ful bimbo som du är så blåst att de skyddar sig från någon som har gått i kickboxing i 4 år med en äkta Louis Vuitton” sa jag.

Tjejerna tog avstånd och jag gick nöjt därifrån.

”Hora!” ropade en av dem och var nöjd över sitt mod.

Jag vände mig och gav henne en rak höger och hon tog sig för näsan och skrek.

Hon drog i mitt hår och jag brottade ner henne tills hon gav upp. Hennes vänner stod bara skräckslaget och såg på när deras kompis blev nedslagen av den nya tjejen.

”Någon som hade något mer att säga?!” sa jag.

Tjejerna skakade på huvudet och klapprade iväg med sina höga klackar.

Jag vände mig nöjt om och var stolt över mig själv.

Den här historien sitter jag och skriver på svenska lektionen i min nya skola. Det slutade med kvarsittning men jag ångrade inte mitt mod den dagen, för jag stod upp för mig själv, och jag har massa respekt här. Jag har fått vänner och mår bra, fysiskt och psykiskt. Tjejerna tar avstånd och blir skiträdda varje gång de ser mig i korridoren, och det kan de gott vara, även om jag har förlåtit dem för länge sen. Det är kul att se dem så. Det kanske är taskigt, men dem förtjänar det tycker jag.

En ny Miriam föddes i den här historien. En ny Miriam Blom.