Jag tänker inte spy, inte bli nervös och springa ut därifrån med händerna i luften. Jag ska inte bli röd och generad när någon tilltalar mig.

Jag ska vara den mystiska, självsäkra, nya tjejen.

Inte den nervösa, töntiga bruden med tomatansikte.

Jag tänkte på vad jag skulle ha på mig. Svarta jeans och ett vitt linne går väl aldrig fel? Jag fluffade till min korta, blonda pojkfrisyr med svarta slingor och sminkade mig med mascara. Sedan ångrade jag mig. Varför ska jag se ut som alla andra? Jag sminkade mig istället med svart kajal runt ögonen och tuperade håret ordentligt. Mina baggy-jeans åkte på istället för de tajta massproducerade Crocker-jeansen. Jag var nöjd med min nya look och gick ner för trappan med skolväskan på axeln med bandpins på för att ta något att käka.

Mamma satt därnere och sken upp när jag kom, men såg sen min nya stil och blev lite misstänksam. Jag log lätt men kände inte för det. Jag skulle börja i en helt ny skola, försöka få helt nya vänner och vara tvungen att lämna hela mitt liv i Göteborg bakom mig. I Stockholm bor det bara snobbar, tänkte jag och tittade på klockan. Bussen skulle komma om 10 minuter, så jag tog ett äpple och gick mot dörren.

”Vad har du på dig?” frågade mamma skeptiskt.

”Allt annat här är ju nytt, så varför inte en ny stil också?”

Hon ryckte ointresserat på axlarna och återgick till sin tidning som låg på bordet.

”Ska du inte ens säga god morgon till din mor?” sa mamma.

Jag suckade och muttrade: ”God morgon”.

”Hur mår du?”

”Bortsett från att jag var tvungen att lämna Caroline, Ella, Sam och alla mina vänner i Göteborg för en ny snobbskola i en snobbstad, så mår jag fint!” sa jag syrligt. ”Jag trivdes bra i min gamla skola, varför en ny?”

”Miriam, du måste förstå att det här nya jobbet är viktigt för mig!” sa mamma. ”Jag gjorde vad jag var tvungen till” Jag öppnade kylskåpet och tog ut juicepaketet.

”Du gjorde vad du hade lust till, mamma” sa jag och smällde igen kylskåpet argt.

”Miriam!” sa hon varnande.

”Vad?!” skrek jag. Nu var jag riktigt förbannad på min mamma.

”Skärp dig nu!” sa hon surt.

”Jag orkar inte diskutera med dig mamma, du är hopplös när det gäller kompromisser, du lovade att jag skulle få bo hos pappa hemma i Göteborg, men det blev inte verklighet för att du ville ha mig här” sa jag lite lugnare men jag var fortfarande arg. ”Nu måste jag gå”

Mamma blev stum.

Jag pluggade in mina hörlurar i iPoden och satte på peppande musik av Avril Lavigne. På väg till busshållplatsen fick jag uppskattande blickar av killar och kritiserande blickar av tjejer med blonderat fult hår och äckligt smink. Jävla bimbos. Sådana fanns det säkert väldigt många av på min nya skola.

Fula fjortisar som var beroende av cigaretter, uppmärksamhet av sliskiga killar och märkeskläder.

Mitt enda beroende var lakritsstänger, tack o lov.

Jag ryckte bara på axlarna när jag såg dem. Åt helvete med vad de tycker. Jag bryr mig inte om att passa in eller bli accepterad. Jag ser ut som jag vill, och dessutom har jag ingen att imponera på här. Medan jag lyssnade på musiken blev jag så avundsjuk. Avril var så cool, jag ville bli precis som hon. Eller nej förresten, jag är inte som hon.

Jag, Miriam Blom, är ett original.

Jag är en 14-årig pojkflicka som skiter i alla som inte klarar av hennes självförtroende. På min andra skola var jag som alla andra, om man räknar bort mitt hår, då alla andra hade långt, tjockt, brunt eller blont hår. Men nu ska det bli ändring på det. Jag är mig själv, punkt.

När jag kom till skolan gick några tjejer fram till mig.

”Vad fan har du på dig?” sa en av tjejerna - som förmodligen var ledaren - snorkigt.

”Jag skulle vilja säga samma sak till dig” sa jag ogillande.

Tjejen tittade på sina vänner som tittade på mig med sina översminkade ögon.

”Asså, fan vad ful du är” sa en av tjejerna.

”Ska du ha stryk eller?” sa jag och gick mot henne.

Hon gick bakåt ett steg och skyddade ansiktet med en Louis Vuitton väska.

”Ledsen att påpeka det, men din väska är uppenbarligen fake. Ingen ful bimbo som du är så blåst att de skyddar sig från någon som har gått i kickboxing i 4 år med en äkta Louis Vuitton” sa jag.

Tjejerna tog avstånd och jag gick nöjt därifrån.

”Hora!” ropade en av dem och var nöjd över sitt mod.

Jag vände mig och gav henne en rak höger och hon tog sig för näsan och skrek.

Hon drog i mitt hår och jag brottade ner henne tills hon gav upp. Hennes vänner stod bara skräckslaget och såg på när deras kompis blev nedslagen av den nya tjejen.

”Någon som hade något mer att säga?!” sa jag.

Tjejerna skakade på huvudet och klapprade iväg med sina höga klackar.

Jag vände mig nöjt om och var stolt över mig själv.

Den här historien sitter jag och skriver på svenska lektionen i min nya skola. Det slutade med kvarsittning men jag ångrade inte mitt mod den dagen, för jag stod upp för mig själv, och jag har massa respekt här. Jag har fått vänner och mår bra, fysiskt och psykiskt. Tjejerna tar avstånd och blir skiträdda varje gång de ser mig i korridoren, och det kan de gott vara, även om jag har förlåtit dem för länge sen. Det är kul att se dem så. Det kanske är taskigt, men dem förtjänar det tycker jag.

En ny Miriam föddes i den här historien. En ny Miriam Blom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjena ^^ Tänkte bara titta in och säga att jag fan inte orkar blogga mer. Jag har inte tid när jag har skola, träning. kompisar och.. ETT LIV helt enkelt. Sorry. Nu lämnar jag er! Puss puss! ...

Förlåt att jag inte har lagt upp något! Jag har haft fullt upp ^^   Ni vet vad dem säger: "Good girls keep a journal, bad girls don't have time" XD   Jag vet inte riktigt hur en drömkille är. Men han ska nog vara snäll, men inte sådär jobb...

Jag har ju ett par väskor men den jag mest använder när jag går ut är denna svarta snyggingen! I den har jag: 1 - Mobilen 2 - iPoden 3 -En citatbok 4 -Plånboken 5 -Solglasögon (NÅN DAG SKA DET VÄL FAN BLI SOL?!) 6 -Fickkniv (Man v...

Min släkt är väldigt musikalisk av sig kan man säga! Min farfar spelade i ett band, min kusin också och dom flesta spelar eller har spelat något instrument.  Jag har två morbröder och en ingift moster, en farbror och en faster. Min faster har fyra ba...

Jag heter Emma Matilda Nielsen och är 13, snart 14 år. Jag är född den 30 oktober 1997 i Göteborg. Jag har ett musikberoende som är svårt att besegra och min iPod och mitt Spotify konto är mina största kärlekar. Jag har alltid varit en lite av en poj...